Vad kännetecknar en MR-kommun?

Foto: Sara Persdotter Witt På bilden: Morten Kjaerum

REFERAT Sveriges kommuner och landsting (SKL) höll ett fullsatt seminarium om ”Vad som kännetecknar en MR-kommun eller MR-region i Sverige”. Anna Lindström från SKL modererade och hade bjudit in Morten Kjaerum, direktör för Raoul Wallenberg Institutet, Ulrika Dagård, demokratiutvecklare i Lunds kommun, Vera Renberg från Piteå kommun och Erik Lundström, studierektor på Framnäs folkhögskola i Piteå kommun, att tala. Emil Broberg, som är 3:e vice ordförande för SKL, öppnade seminariet genom att ge en kort bakgrund till hur arbetet med begreppet och implementeringen av MR-kommun har växt fram.

När SKL för några år sedan frågade kommuner runt om i Sverige om de jobbade med MR-frågor varierade svaren kraftigt. Många menade att MR-frågor är något för staten, inte för kommunerna och landstingen. Men, menar Emil Broberg, frågorna berör ju alla. Alltifrån hur en sjuksköterska tar hand om patienter, hur en handläggare på socialförvaltningen hanterar sina ärenden till hur en lärare arbetar med sina elever. 2014 slöts en överenskommelse mellan regeringen och SKL där SKL ska ”stärka arbetet med mänskliga rättigheter på lokal nivå och öka kunskapen för hur rättigheterna omsätts i praktiken.” Det är en pågående process att arbeta med MR-frågor och SKL började titta på hur man som kommun, landsting eller region kan arbeta med styrning och ledning inom kommunerna. Arbetet tog form genom ett flera dagars seminarium som hölls på Raoul Wallenbergs Institutet i Lund där man bjudit in både forskare och praktiker att prata om vad som kännetecknar en MR-kommun ur ett svenskt perspektiv. Det mynnade ut i dokument ”mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå” Det är en plattform för policy- och verksamhetsutveckling.

Morten Kjaerum tog sedan vid och konstaterade att den generella uppfattningen i Sverige har varit att vi inte har problem med mänskliga rättigheter. Andra länder har det, men inte Sverige. Så, när frågor såsom rasism och islamofobi har figurerat i samhällsdebatten har utgångspunkten varit att det är ett socialt problem som inte har med mänskliga rättigheter att göra. Redan där har vi ett problem, konstaterade Morten Kjaerum. Sverige har tillsammans med Danmark, Finland och Holland den högsta andelen våld mot kvinnor i Europa. Vad är det om inte ett problem ur ett mänskliga rättigheters perspektiv? Enligt Morten Kjaerum är det viktigaste för att implementera ett MR perspektiv att sätta individen i främsta rummet, inte institutionerna. Att verkligen lyssna på individer och våga ta tag i svåra frågor. Att arbeta med MR frågor ger på sikt stora vinster. Städer som arbetar med MR frågor blir mer attraktiva att bo och arbeta i eftersom fler känner sig inkluderade. Ekonomin kan på sikt förbättras då förebyggande av olika typer av brott kan ske genom att adressera problem som finns istället för att sopa de under mattan.

 Ulrika Dagård lyfte sedan fram ett exempel på hur Lunds kommun arbetar mot att bli en MR-kommun. Eftersom det inte finns någon internationell standard för hur en MR-kommun eller MR-stad är uppbyggd har Lunds kommun haft stor nytta av SKL:s framtagna plattform. Med hjälp av den jobbar kommunen mer övergripande och mer systematiskt gällande alla delar av mänskliga rättigheter. Det gäller bland annat att införliva MR i riktlinjer, rutiner och aktiviteter. Att involvera medborgarna i arbetet och att synliggöra dilemman och konflikter.

Vera Renberg stämde sedan in i vad Ulrika Dagård lyft fram och tillägger att MR i styrning och ledning är som ett aldrig sinande kretslopp där mänskliga rättigheter, en hållbar utveckling och Agenda 2030 målen samverkar i Piteå kommun. Kommunen arbetar mycket med medborgardialog och Erik Lundström tog upp konkreta exempel på deltagarinitierade aktiviteter som elever på hans folkhögskola har startat. Allt för att skapa utrymme för individer att känna sig välkomna och delaktiga i det dagliga livet.

 Innan frågestunden tog vid lyfte Anna Lindström vikten av att arbetet är en horisontell process där medborgare, civila samhället, näringslivet, kommuner och landsting, universitet och även staten bör arbeta tillsammans snarare än att diktera villkor för varandra.

Text: Sara Persdotter Witt

Speak Your Mind

*